In an era dominated by war, conflict and pervasive crises, Isa Andersson is in search of forgotten knowledge. In Vatten finns i skopan bakom dörrn, Andersson seeks inspiration from the agrarian legacy of her grandparents, raising questions about the skills that have been lost today.
The evocative image of her grandmother navigating a tractor resonates profoundly – a testament to a woman attuned to nature who had the skills to survive in it. Craft was also a part of her daily life, using tools that can now be found at flea markets, leaving us to wonder what they are. Isa Andersson, herself a glass artist, hesitates to label herself as such acknowledging her inability to personally shape molten glass. Yet, within this admission lies a symbolic discourse – a reverence for a craft, an exploration of engaging with a craft beyond one's mastery. The old tools have been given new blades in the form of glass, the fragile material standing in contrast to the heavy manual labor the tools represent. In times of crisis, it is easy to become nostalgic, seeking comfort in what has worked before. A national romantic gaze nostalgically treasures the lost knowledge, but the question is whether it would be useful today.
As a resistance to the anxiety and despair Andersson feels about our present time, she attempts not only to comment on the state of things but also to activate herself. Andersson has learnt the craft of building a wattle fence using traditional methods. Beyond the craftsmanship reference, there's also a nod to midsummer, where, in folklore beliefs, one should climb over seven wattle fences and pick flowers to place under the pillow to dream of their intended spouse. There's a sense of optimism in that act, that despite angst and despair continue dreaming of a brighter future.
Isa Andersson's artistic practice seeks to shed light on pivotal moments through the exploration of extremes. By delving into fragments of recognition found in materials and objects, Andersson uncovers these extremes. The resulting object becomes a convergence of contrasting signals, evoking a cognitive dissonance. Through the use of everyday objects and material reinterpretations, Andersson prompts inquiries into hierarchies and status. Her visual language, characterized by restraint and precision, boldly challenges conventional notions of beauty and identity through the creation of crystal-clear glass pieces and meticulously crafted installations.
Andersson's artistic focus centers on mixed media sculpture, frequently incorporating glass. Within her sculptures, glass consistently assumes a symbolic role, representing themes of transparency and fragility. This symbolism is carefully reinforced through both design choices and thematic elements.
Isa Andersson is also an active member of Misschiefs.
Text på svenska
I en tid där krig och kriser blivit en del av vår vardag söker Isa Andersson efter förlorad kunskap. I Vatten finns i skopan bakom dörrn utgår Andersson från sina farföräldrar som arbetade med jordbruk och ställer frågor om vilka kunskaper som gått förlorade. Bilden på farmodern som manövrerar en traktor är talande, den kvinnan levde med naturen och visste hur man skulle överleva i den. Hantverk var också en del av hennes vardag och hon använde redskap som man idag kan hitta på loppisar och undra vad det är för något. Själv är Isa Andersson glaskonstnär, även om hon är tveksam till att kalla sig det, eftersom hon inte kan blåsa glas själv. Det finns en symbolik i det, en förlorad kunskap, att arbeta med ett hantverk man själv inte behärskar. Gamla verktyg har fått nya blad i form av glas, det sköra glaset står i stark kontrast till det tunga kroppsarbetet som spadarna representerar. I kristider är det lätt att bli nostalgisk, att söka tröst och trygghet i det som fungerat förr. En nationalromantisk blick som värderar den förlorade kunskapen, men frågan är om den hade varit användbar idag?
Som ett motstånd mot den ångest och förtvivlan Andersson känner inför sin samtid har hon i den här utställningen försökt att inte bara kommentera sakernas tillstånd, utan även aktivera sig själv. Andersson har lärt sig hantverket att bygga gärdsgård enligt traditionella metoder. Förutom referensen till hantverk finns här även en referens till midsommar då man inom folktro ska klättra över sju gärdsgårdar och plocka sju blommor att lägga under huvudkudden för att drömma om sin tilltänkta gemål. Det finns en optimism i den handlingen, att trots ångest och förtvivlan våga drömma om en ljusare framtid.
Isa Andersson’s konstnärskap syftar att belysa en brytpunkt med hjälp av ytterligheter. Andersson hittar ytterligheterna genom att utforska fragment av igenkänning genom material och objekt. Objektet blir ett möte av skilda signaler och skapar en typ av kognitiv dissonans. Genom vardagliga föremål och materiella översättningar ställer jag frågor om hierarkier och status. Andersson’s formspråk är återhållsamt och skarpt och genom kristallklara glasobjekt och stiliserade installationer utmanar jag konventioner om skönhet och identitet.
Isa’s arbete kretsar kring skulptur i blandteknik, där glas är vanligt förekommande. Glaset spelar oftast en symbolisk roll i hennes skulpturer. En symbolik av transparens, ömtålighet som förstärks genom formgivningen och dess i tematik.
Isa Andersson är även en aktiv deltalare av Misschiefs.
Text written by Morris Åkermalm.
