scratched | rubbed | caressed | MIREIA ROCHER

CURRENT. 18/8–24/9. Mireia Rocher’s background in linguistics has, to a great degree, influenced her practice, manifesting through text‐based works, collage, sculpture, performance and installation. In this way, she shares with the public personal stories from ordinary life composed of everyday materials. An interest in the barriers that prevent a total comprehension of language, emotions or senses shows in her work, which addresses themes such as exclusion, belonging, and the power that lies in vulnerability.

In scratched | rubbed | caressed we can see Rocher’s latest series of sandpaper collages and the work Self-portrait of Friction, which also uses sandpaper and reflects on the artist’s ongoing interventions with people, places and objects that affect her in multiple ways. The physical properties of sandpaper make it a perfect poetic material to transform thoughts, experiences, memories and emotions into a tactile form. Consequently, Rocher uses its different grit sizes and develops various geometrical compositions in an attempt to control and redefine the emotions deriving from experiences that have affected her life. 

In the collage series, memories, longings and sorrows are transformed into forms that tease the sense of sight with the potential of contact. On specifically selected grounds; paper, steel or aluminium, Rocher reflects on ideas of grief and loss such as the longing for the Mediterranean or the anguish at the end of a relationship. The work process of the geometric collages presented here requires calculation, order, concentration and presence after a very intuitive and playful sketching stage.

Opposed to this need for control, the ongoing project Self-portrait of Friction presents a counterpart of the collage work. Rocher sands places and people who have somehow left a mark in her life or which she longs to be marked by. Sandpapering, for example, a wall at Moderna Museet because she wants to be part of it, her first apartment in Sweden or the skin of a loved one on a coarse paper. This ongoing intervention is a way to both leave traces and collect traces. To provoke friction and engagement. The used sandpaper is the physical evidence of an experience or feeling related to a space or a person. Additionally, when Rocher talks about friction, it is not just a physical contact but interaction on different levels – if there is friction, there is growth, evolution, there is energy and change.

It is thus possible to say that scratched | rubbed | caressed, is an exercise to control and retain details and passages of life that would otherwise be difficult to deal with. Sandpaper is the clear protagonist in Rocher’s latest works, a material that appears to unite a myriad of qualities and perspectives; whose name and texture evokes the sand of the Mediterranean beaches that the artist had as a background in her childhood; which scratched on walls and people seems to retain their aura and caress their skin; which also takes different geometrical shapes to put some order on feelings, and which by only looking at it makes us want to touch it and become another part of Rocher’s processes.

Read this interview with Mireia (in swedish) by Mattias Timander
När jag kände sandpappret mot mina händer, insåg jag hur poetiskt det är

På Galleri Duerr i Stockholm visas utställningen scratched | rubbed | caressed av Mireia Rocher. Verken visar konstnärens möte med sandpappret som material. Vi slår oss ned i galleriet och Rocher berättar om hur konceptet kom till. — Jag arbetar intuitivt så idén kommer liksom efterhand. Men jag visste att jag ville arbeta med vardagliga objekt, och sandpapper fanns tillgängligt i min ateljé.

Vad har sandpappret för betydelse för dig? — Innan var det ju ett verktyg och inget annat. Men efterhand, när jag kände sandpappret mot mina händer, insåg jag hur poetiskt det är som material. Gruset i pappret blir symboliskt för sår och minnen som påverkat mig djupt, säger Mireia Rocher.

Som besökare på utställningen slås man av materialets taktila kvaliteter. Olika sorters sandpapper i olika färger och tjocklekar har gett collagen olika textur och uttryck. I vissa av dem glittrar gruset metalliskt och i andra finns en djup matthet. Genom att bara se på bilderna kan man nästan känna den skrovliga ytan mot fingertopparna.

Vad uppstod i dig när du inledde processen? — Detta var mitt under pandemin och jag gick samtidigt igenom ett uppbrott, så känslan av kontakt och det taktila i materialet väckte minnen och känslor. Efterhand kom det att handla om att försöka få kontroll över allt detta, eller åtminstone illusionen av kontroll.

På så sätt har själva processen i sig varit terapeutisk för konstnären:

— Det finns något ritualistiskt i hur jag tagit mig an materialet. Jag har tänkt mycket på uppbrottet jag gått igenom, och på mitt behov av närhet. Det här är inte enbart estetiskt för mig, det har också handlat om att söka handgripliga sätt att bearbeta svåra minnen, nostalgi och ångest. Jag har lekt med materialet tills jag funnit något som knutit an till mina känslor och tankar, berättar Mireia Rocher.

Kan man se kontrollen symboliskt i verken? — Ja, i geometriken. Det är något som känns så rätt inom mig när jag jobbar med geometriska figurer.

Konstnären är mycket intresserad av språket och orden. Därför kom sanden att få stor betydelse för utställningen. Mireia Rocher har många varma barndomsminnen avstranden i Barcelona, där hon växte upp.

— Kanske är det långsökt men både på engelska och svenska heter materialet ju sandpapper. Så är det inte på spanska, eller katalanska som är mitt modersmål.

Mireia Rocher tystnar en stund och tycks försvinna i nostalgi för ett ögonblick, för att sedan fortsätta:

— Och jag älskar sand. Efter att ha kommit upp ur havet rullar jag runt i den. Sen går jag med den varma sanden som torkar på huden. Det här är ett av mina finaste minnen, och sandpappret har liksom blivit en abstraktion för det. 

Men även om utställningen i grunden är abstrakt och konceptuell har bilderna också en uppenbart skön estetik. Det finns en enkelhet i de raka formerna och behagliga färgerna som besökaren kan ta till sig omedelbart. Det uppstår en okomplicerad tillfredställelse i det visuella intrycket. Det är enkelt, vackert och ömt.

Sandpapprets själva funktion är att skapa friktion för att behandla en yta. Detta speglas i utställningens namn — materialets verkan. I det performativa verket Self-Portrait of Friction uppstår ett än mer påtagligt möte mellan materialet och huden, då Rocher försiktigt låter sandpappret löpa längs händerna på människor som haft betydelse för henne.

Fungerar det taktila också tematiskt i själva konsten tycker du? — Ja, eftersom relationer ju handlar om friktion och kontakt, både rent fysiskt men också emotionellt. Det är något jag reflekterat mycket över.

Den kontakt du beskriver, hur påverkade den dig under processen? — Det har varit nytt för mig att arbeta så mycket med händerna. Vissa dagar, när jag handskats med olika sorters sandpapper i åtta timmar, har mina händer verkligen slitits. Men det har varit befriande för mig eftersom så mycket av mitt arbete handlar om tankar.

Vad är din känsla för hängningen? Hur tycker du konsten förhåller sig till rummet? — Det är alltid svårt för mig att ta plats, men att få tillgång till det här vackra galleriet och allt det ljusa… det har varit väldigt roligt att skapa en dialog mellan verket och väggen, säger Mireia Rocher och fortsätter:

— Jag har experimenterat med hängningen, försökt bryta formatet och utmana publiken att bli lite mer aktiv i betraktandet. Genom att exempelvis hänga ett verk långt ner på väggen, eller i hörnet, där två verk liksom möter varandra. Förhoppningsvis kan detta skapa mer nyfikenhet hos publiken.

Vad tar du med dig från att arbeta med scratched | rubbed | caressed? — Jag har lärt mig så mycket. Kanske framför allt att lita på processen. Jag visste inte vad jag höll på med till en början men jag visste att jag behövde ge det tid. Vikten av att vara närvarande i det intuitiva och lekfulla i processen.

Vad har det gjort med dig? — Jag tror jag är snällare mot mig själv. Jag känner mig själv och min känslighet bättre.